SLUTINLÄGG

VAD - HUR - VARFÖR

Temat på gestaltningen var konflikt och utgångsläget var en egengjord serie som innehöll en konflikt från en lärandesituation från vår VFU. Vilket jag också började med. Först försökte jag göra en egen tecknad serie som innehöll samma stil som i min serie, fast ändrad. Där en elev försöker skulptera, men leran upptäcker att eleven ska börja slå med en hammare och blir rädd. Den skulle ha slutat med att leran äter upp eleven. Jag undersökte materialet och att teckna på det gamla viset för hand. Men insåg ganska snart att det var alldeles för långsökt att genomföra, kramp i handen och hade inget ljusbord. Då jag var förkyld i feber kunde jag heller inte sitta vid skolans ljusbord, alltså tröttnade jag.

Jag släppte tanken på serien och funderade istället på hur jag skulle gå vidare. Då jag fortfarande var inspirerad av filmerna vi hade sett på introduktionen till vårt gestaltningsarbete och var väldigt fast i att göra just en film, var det där jag fortsatte. Mitt arbete gick vidare till att göra en film om dom små konflikterna i en hemmiljö. Jag riktade in mig väldigt mycket på ett hur ett samboförhållande leder till gräl om dom minsta sakerna. Exempel: Vem var det som stängde tandkrämstuben sist? Skulle inte du diska? När ska du nånsin lära dig? Och så vidare. Detta var en konflikt jag vet att alla kan känna igen sig i och som är relevant i både min och många andras vardag. Därför utrustade jag mig med en kamera och åkte till mina föräldrar i Uddevalla, där beklädde jag dom med var sin brun papperspåse över huvudet och filmade dom i vardagliga situationer. Varför bruna påsar? Delvis för att behålla mina föräldrar anonyma, men också för att det blev en slags förstärkt bild av hur jag såg konflikten mellan två personer. Med huvudet i en påse har man det svårare att konversera med varandra, man är fumligare och har det svårare att göra saker. Jag ser det också som att man känner sig lite kvävd i en påse, kanske kvävd av den andre? Den bruna färgen på påsen är för mig en negativ färg och jag kände att den var rätt. Till filmen satte jag elektroniska ljudklipp, där jag upplevde mycket spänning och negativa vibbar. Då min film kanske i sig inte var en så tydlig bild om att detta är en konflikt, så tycker jag att det förstärktes av ljudet jag la dit.

När då filmen var färdig, hade jag ju fortfarande flera veckor kvar att gestalta. Jag kände att mitt filmskapande var färdigt och ville istället gå vidare med någonting annat. Jag valde att måla och jag skulle måla känslor som jag känner vid en konflikt. Det förfall sig just då att jag själv hamnade i en konflikt som också var väldigt tvåsam i förhållande till en annan människa. Jag började måla då jag var väldigt arg, jag gick på min inre känsla och färgerna blev till av ett spontant infall. Jag målade utan att tänka och det fick bli vad det ville bli på duken. Jag fortsatte måla som på löpande band och producerade nio tavlor som blev till under min process genom min egna privata konflikt. Under tiden läste jag också på om gruppsykologi och tvåsamheten, en dyad fungerar. Då jag fann detta relevant i min egna konflikt. Vad jag målade, finner ni nedan i tidigare inlägg. Jag känner själv att jag massproducerade tavlor på ett sätt som aldrig tidigare fungerat för mig. Och det var att inte bry sig om vad som blir på duken, utan bara måla. Det blev också ett undersökande projekt där jag släppte allt och slutade vara så perfekt. Att sedan visa upp dessa tavlor blev en prövning, det kändes jobbigt att visa upp det som var mina känslor och samtidigt inte så vackert och fint som mina tavlor annars brukar vara. Speciellt då jag i grunden är en porträttmålare och helst försöker få det så porträttlikt som möjligt. Mina tavlor blev självporträtt, men dom gestaltade inget annat än abstrakt i någon annans ögon.
Jag valde att ha med fem tavlor i min redovisning. Dessa placerade jag i en specifikt ordning efter varandra. De första två tavlorna såg inte ut att höra hemma bland de andra tre, men valde att ha dom med för att kunna peka på vart jag hade varit i min ilska och förtvivlan i början av min konflikt. Man ser sedan att det med tiden i tavlorna lugnar ner sig och blir mer och mer harmoniska till tidigare tavlor. De tre sista tavlorna passade mer tillsammans och hade ett samband. Dessa är också lite mer finare och noggrannare i sitt måleri, vilket jag var mer nöjd över. Därför blev det ännu mer relevant för mig att ha med de två första tavlorna som innehöll kaos och en slags fulhet. Då det blev en prövning att faktiskt våga visa upp det som inte var perfekt.

Jag är nu nöjd med mitt gestaltningsarbete och känner att processen kommer fortsätta i all oändlighet. Min konflikt är ännu inte över och jag har mer som vill hamna på duken. Mitt slutgiltiga resultat är inte över. Kommer den någonsin att bli det?