Reflektion

Allt startade med förvirring. Och jag tror det slutade där också. Det har varit en väldigt omskakande process som gjort mig alldeles yr i huvudet. Nu efteråt kan jag blicka tillbaka och försöka se vad vi åstadkommit. Jag känner att vi hann göra otroligt mycket saker under knappa två veckors tid. Vi träffades varje dag och diskuterade fram till lunch, ibland längre än så. Det har varit intensivt att jobba i en grupp med åtta personer under så lång tid. Men samtidigt kan jag bära det med mig som en viktig erfarenhet. En process är verkligen något alla bör ha upplevt. 

Först skrev vi en mind map ut efter temat gränser som vi hade fått. Där samlades hela gruppens tankar om temat och den kartan hade vi med oss genom hela vår process. När vi kände oss förvirrade, när det kändes som att vi inte visste vart vi var på väg. Tog vi fram vår mind map och använde den som en slags vägvisare.  

Vår ingång blev att fokusera på vart gränserna finns i det geografiska och hur vi rör oss. Vi diskuterade om våra vanor och mönster och om vi rör oss likadant för att det är där vi känner oss trygga. För mig blev det en förvirrad start, där vi skulle rita streck på en karta i hur vi rör oss under arbetets gång. Vi visste inte vart vi var på väg och det kändes lite konstigt att rita på kartan till en början, men samtidigt kändes det nödvändigt att ha en uppgift att göra från första början. 

Gruppen öppnade sig mycket för varandra, vilket jag tror var bra. I en öppen relation till varandra kunde vi på ett enklare sätt diskutera med varandra. Då vårt arbete blev väldigt undersökande och performativt, utförde vi olika slags aktioner. Det blev undersökning i: siffror, mäta min gräns mellan mig och en annan person, yoga – för att se om min fysiska gräns kan bli större, offentlig knytfrukost i ett bibliotek – för att utforska och bryta våra vanor, utgångsdatum – för att undersöka gränsen som någon annan bestämt, dumpster diving (sopdykning) där vi letade efter mat – för att undersöka vad man vågar göra och lagens gränser, fråga om mat som mataffären skulle slänga – för att undersöka om det fanns en större gräns här än att stjäla slängd mat. Vi lagade också mat på det vi fyndade och sedan åt vi maten. Alla hade olika gränser i allt och det bästa med gruppen var att alla respekterade varandras gränser. Det var diskussionerna som fick oss in på nästa spår och sedan nästa. Vi blev aldrig klara med vårt arbete och visste aldrig vart vi var på väg någonstans.

Jag har lärt mig otroligt mycket under resans gång. Aldrig någonsin kommer jag känna mig lika trygg i att utföra dessa saker i en grupp som ensam. Jag har lärt mig att man i en grupp kan komma så mycket längre än jag drömt om förut. Framför allt genom att diskutera sig fram till olika saker. När vi åt tillsammans i ett bibliotek, sopdykte och frågade om mat i affärerna, var gruppen ett stöd som gjorde mig orädd. Jag lärde mig också att ge efter på de idéer jag själv hade och pröva på någon annans idé, vilket var svårt, men samtidigt en väldigt viktig del i ett grupparbete. Samtidigt kunde jag stå för mina åsikter och hålla mina gränser där de är som bekvämast. Jag kommer bära med mig vikten av att arbeta i grupp, för aldrig någonsin skulle jag kunna komma på så många idéer på egen hand som med dessa människor och det har varit väldigt värdefullt. . Det blev ett väldigt bra resultat och jag kan känna mig väldigt nöjd med vår insats.