Inte bloggat på länge. :/

Det råder kaos såhär i vintertid, väderomväxlingarna tenderar att alltid få mig sjuk med mitt dåliga immunförsvar. Efter en hel veckas hög feber och sedan avbrott av julen så har jag i alla fall försökt kämpa på så gott det går. Fler siffror har det varit, men influensan avbröt mina planer om att skaffa en nyckel till skulptursalen och jobba där under julledigheten. Därför har jag jobbat med siffror hemma.

Siffror är det jag jobbar med, efter handledningen så har jag fått höra att jag planerar för mycket och vet för mycket i förväg hur jag vill att gestaltningen ska se ut i slutet. Därför är det bara SIFFROR och inget annat jag jobbar med. Jag sitter med penna och papper och jobbar med siffror just nu. Något annat orkade jag inte när jag var sjuk.

Min essä då? Jag skriver om vikten av att barn/ungdomar med diagnoser behandlas och förstås på rätt sätt av pedagogerna i skolan. Min erfarenhet är att barn och ungdomar med särskilda behov inte tas på största allvar och jag märker gång på gång hur ett barn med diagnos får en "diagnos" stämpel på sig. Alla ska behandlas lika i ett klassrum, även de som behöver speciell hjälp. Ofta anställs det en särskild pedagog eller assistent enbart åt detta barn eller barnen i klassen, vilket alla i klassen brukar veta om. Hur ofta har man inte  hört fröken i klassen säga "Detta är Johan, han är här för att hjälpa Sebastian". Barn med diagnoser vill inte ses som något handikapp som är lite "mindre" begåvat i klassen. Det är därför viktigare att den extra assistenten presenteras som en av lärarna i klassrummet och inte Sebastians lärare. På mina praktiker har jag ofta haft intresset att fråga lärarna vad dom får för utbildning rörande specialpedagogik och får oftast svaret att ja, det var väll nån kvällskurs för nått år sedan. Det är inte acceptabelt och jag tycker det är dags för förändring. Alla pedagoger bör kunna hantera ett barn med extra behov minst lika mycket som en specialpedagog. Inte ensam naturligtvis, men bör ha bättre utbildning på det. Det är i alla fall min enskilda åsikt och baserar det på egna erfarenheter.

Min gestaltning handlar fortfarande om OCD, det är något som stört min koncentration genom skolåren och som har gjort att jag haft det svårt. Lärarna omkring mig har hellre låtit mig slippa uppgifter än hjälpt mig med uppgifter och jag har missat mycket viktigt. Jag har varit mindre delaktig och mindre viktig i klassrummet, vilket har fått mig extra noga med att själv bli en vettig lärare. Förbannad på hur dålig utbildning pedagogerna får i specialpedagogik och bitter på alla lärare som inte bryr sig tillräckligt vill jag sätta ner foten och säga att det får räcka.