Inte bloggat på länge. :/

Det råder kaos såhär i vintertid, väderomväxlingarna tenderar att alltid få mig sjuk med mitt dåliga immunförsvar. Efter en hel veckas hög feber och sedan avbrott av julen så har jag i alla fall försökt kämpa på så gott det går. Fler siffror har det varit, men influensan avbröt mina planer om att skaffa en nyckel till skulptursalen och jobba där under julledigheten. Därför har jag jobbat med siffror hemma.

Siffror är det jag jobbar med, efter handledningen så har jag fått höra att jag planerar för mycket och vet för mycket i förväg hur jag vill att gestaltningen ska se ut i slutet. Därför är det bara SIFFROR och inget annat jag jobbar med. Jag sitter med penna och papper och jobbar med siffror just nu. Något annat orkade jag inte när jag var sjuk.

Min essä då? Jag skriver om vikten av att barn/ungdomar med diagnoser behandlas och förstås på rätt sätt av pedagogerna i skolan. Min erfarenhet är att barn och ungdomar med särskilda behov inte tas på största allvar och jag märker gång på gång hur ett barn med diagnos får en "diagnos" stämpel på sig. Alla ska behandlas lika i ett klassrum, även de som behöver speciell hjälp. Ofta anställs det en särskild pedagog eller assistent enbart åt detta barn eller barnen i klassen, vilket alla i klassen brukar veta om. Hur ofta har man inte  hört fröken i klassen säga "Detta är Johan, han är här för att hjälpa Sebastian". Barn med diagnoser vill inte ses som något handikapp som är lite "mindre" begåvat i klassen. Det är därför viktigare att den extra assistenten presenteras som en av lärarna i klassrummet och inte Sebastians lärare. På mina praktiker har jag ofta haft intresset att fråga lärarna vad dom får för utbildning rörande specialpedagogik och får oftast svaret att ja, det var väll nån kvällskurs för nått år sedan. Det är inte acceptabelt och jag tycker det är dags för förändring. Alla pedagoger bör kunna hantera ett barn med extra behov minst lika mycket som en specialpedagog. Inte ensam naturligtvis, men bör ha bättre utbildning på det. Det är i alla fall min enskilda åsikt och baserar det på egna erfarenheter.

Min gestaltning handlar fortfarande om OCD, det är något som stört min koncentration genom skolåren och som har gjort att jag haft det svårt. Lärarna omkring mig har hellre låtit mig slippa uppgifter än hjälpt mig med uppgifter och jag har missat mycket viktigt. Jag har varit mindre delaktig och mindre viktig i klassrummet, vilket har fått mig extra noga med att själv bli en vettig lärare. Förbannad på hur dålig utbildning pedagogerna får i specialpedagogik och bitter på alla lärare som inte bryr sig tillräckligt vill jag sätta ner foten och säga att det får räcka.

Stressen är här igen.
Jag ville verkligen jobba på som en galning i skolans lokaler, men med träning, födelsedag, sjukgymnast, hälsa på föräldrarna och jobba som fotograf så har det bara funnits tid på kvällar, nätter och helger. Jag är i alla fall ganska i full gång och känner att jag måste göra det som driver mig framåt.

Har aldrig haft så mycket bollar i luften samtidigt i hela mitt liv känns det som. Med en kattunge, foton som tar timmar att redigera och eftersom jag ska gradera mig till nytt bälte i taekwon-do på måndag, har det inte varit annat än träna, redigera foton, jobba med gestaltningen, skriva på essän, äta mat, träna lite till och sedan sova de få timmar som finns kvar att sova innan jag måste upp och jobba vidare igen.

Känner åtminstone flera saker i mig som jag vill få gjort och det ska göras nu i natt innan jag ska sova. :)

Och här är exempel på vad jag gör.

Renova

Ja, jag har ringt till Renova i stan och frågat om jag kan få komma och hämta kretskort som jag senare vill använda till mitt arbete. Men svaret på Renova-företaget är: "Tyvärr, det går emot regler och lagar att hämta med så kort varsel, du måste säga till minst en vecka i förväg". Eftersom det bara är fyra veckor kvar så har jag inte tiden att vänta. Stressen börjar komma ikapp mig.

Därför får jag ta till andra strategier. På handledningen kom jag med en idé att sätta ut fötter på golvet för att skapa ett mönster i hur jag önskar röra mig. Jag planerar också att välja ut en person som ska gå i detta mönster och filma den personen. Sen tänker jag också jobba med siffror på olika sätt. Upprepningar och mönster som gestaltar hur min OCD rör sig i mitt huvud.

Jobbar, undersöker och hoppas på ett bra resultat jag kan bli nöjd med i alla fall.

(Försökte föra över en video här, men det funkade inte) :(

OCD i olika skepnader

Ibland handlar det om att ställa allt i "ordning" på ett bord, ibland handlar det om att gå i ett specifikt mönster när man ska någonstans och ibland handlar det om att inte kunna sluta räkna vissa mönster av något slag. Jag brukar säga att mitt liv består av olika mönster, diskar jag, ställer jag allt i samma mönster, städar jag, städar jag i ett specifikt mönster, går jag till spårvagnen, går jag i ett specifikt mönster, sitter jag och äter ställer jag allt i ett specifikt mönster på bordet, osv.

Bilderna illustrerar några av många saker i vardagen som jag på något sätt ser som mönster. Hur jag ser det är svårt att förklara och hoppas bilderna kan tala för sig själva.

Ordning och reda

Kaos

Ordning