AVSLUTANDE INLÄGG

VAD-HUR-VARFÖR

Under projektet i Frölunda så smygfotade jag människor som gick runt på stan. När vi var färdiga med Frölunda så funderade jag mycket över hur jag skulle gå vidare med mitt projekt och undrade hur Frölunda kunde leda vidare till något annat, det enda jag visste var att jag ville utmana mig själv och göra något mer vågat än jag hade gjort tidigare. Det var med en stor förvirring som jag kastade mig in i den första tanken som dök upp. Konstnären Sophie Calle dök upp från ingenstans i mina tankar och jag kopplade samman mitt smygfotande med hennes stalkande. Jag kände på en gång att detta ska jag göra. Det var minst sagt en utmaning och jag visste inte om jag vågade, eller vad jag vågade göra. Under de två första veckorna så följde jag efter folk utan kamera på stan, det rörde sig om max tjugo minuter förföljande. Jag dokumenterade hela tiden om vad dessa människor gjorde. I handleningsgruppen och med min lärare så beskrev jag hur läskig och till och med äcklig jag kände mig som förföljde folk. Då det ändå inte kändes riktigt intressant att förfölja människor under tjugo minuter, ville jag utveckla mitt projektarbete och få min gestaltning att gå vidare till ett annat plan. Under handledningen med mina klasskamrater och min lärare fick jag förslag på att förfölja under en längre tid, en hel dag eller till och med ännu längre. Men då det inte riktigt kändes okej för mig att förfölja, ja, stalka någon på det sättet så blev det att jag funderade mycket på vad jag kunde göra istället. Jag ville våga, men ändå inte gå över gränsen. Jag ville utmana, men ändå inte göra något som kändes obehagligt. Jag hade nu gått och förföljt folk under två veckor och inte riktigt vetat vad jag höll på med. Jag var förvirrad, uttråkad och ville hitta på något nytt samtidigt som jag ville fortsätta på samma ämne. Jag funderade kring varför jag ens hade börjat förfölja folk och kom fram till att det var för att jag tyckte att det en rolig idé och för att detta var något jag aldrig någonsin annars hade kunnat komma på att göra om det inte var för att någon konstnär jag hade läst om hade gjort det förut. En mer utvecklad bakomliggande orsak kom jag fram till först senare.

Jag bestämde mig för att lämna förföljandet åt sidan och göra något som kändes mer bekvämt att göra. Eftersom stalking var mitt huvudsakliga ämne så var det där jag fortsatte. I handledningsgruppen utgav jag att jag hade valt en person att stalka, denna person kallade jag senare för Hanna. Hanna förföljde jag aldrig på riktigt, men då jag hade bestämt mig för att min utmaning skulle vara att ses som en vidrig människa utifrån så berättade jag aldrig för mina klasskamrater och lärare vad som var sant och inte sant i det jag berättade om Hanna. Läraren började till och med hälsa på mig med ”Tjenare stalkern, hur går det?” och mina klasskamrater gav mig frågor som ”Stalkar du idag?”, speciellt om jag hade kameran hängandes på magen. Jag tror mig ha märkt en liten tveksamhet i mina klasskamrats röster och funderade mycket på om dom tyckte jag var galen eller om dom tyckte att det var ett intressant och spännande projekt jag höll på med. Projektet blev väldigt personligt, samtidigt som det inte alls handlade om mig.

Jag började fundera omkring hur jag ville presentera mitt projekt under de sista veckorna. Tanken att skriva ner allt som jag hittade på om Hanna slog mig och jag köpte en skrivbok och en penna enbart till detta. Under resten av projekttiden så skrev jag ner i dagbok allt jag kunde komma på om Hanna och hur jag som stalker hade förföljt henne och succesivt blev mer och mer besatt. Först hade jag tanken att jag skulle fotografera och klistra in i boken om Hanna, men efter ett handledningsmöte så gav en av mina klasskamrater mig idén om att göra en installation. Jag valde genast ett rum som min lärare rekommenderade och som jag genast blev kär i. Det var det perfekta rummet att ha min installation i, lite mörkt, slitna väggar och ett takfönster. Det perfekta rummet för denna stalker att ha sin hemliga gömma. Jag såg genast framför mig hur rummet skulle se ut när jag var klar. Rummet inredde jag inspirerat av hur jag många gånger sett gärningsmännen hänga upp bilder på väggarna i filmer. Det blev en crimescene. Tanken var att det skulle vara ett obehagligt rum, hade jag tur så skulle betraktaren känna sig malplacerad och få en känsla av att dom tagit någon på bar gärning. Fotografierna tog jag analogt och framkallade själv i mörkrum. Det blev första gången jag framkallade på fem år och det var härligt att börja med det igen. Jag spenderade inte så mycket tid i mitt rum, men eftersom det var mycket att göra utanför rummet innan jag kunde bli klar så var det nödvändigt. Vem som helst kunde gå in i rummet och se hur det utvecklades under den sista veckan och det kändes lite läskigt då jag inte visste hur andra skulle reagera, men jag antar att jag får se det som utmaning det med. 

Min presentation kommer vi till sen. Först hade jag inte en aning om hur jag ville att min presentation skulle bli genomförd. Jag hade två val att välja mellan, antingen en ”ta daa, detta har jag gjort”, alltså bara låta rummet stå för sig själv, eller också kunde jag vara stalkern i min presentation och presentera Hanna. Det sistnämnda var egentligen för mig det självklara alternativet. Att vara denna vidriga människa, personligheten, rollen som jag hade skapat så noggrannt, var ju egentligen det jag som var min absoluta utmaning. Jag behövde göra mitt arbete fullt ut, gå hela linan ut. Jag var väldigt nervös och rädd över hur mina klasskamrater och lärare skulle reagera när jag står där framme och spelar min teater. Men när jag väl var där framme och presenterade mitt arbete, såg allas förvirrade lite lätt skärrade blickar på mig och omkring i rummet så kunde jag inte annat än flina inombords för att det var så otroligt roligt att spela denna person. Jag visade alla foton som var på bland annat Hanna, hennes ytterdörr, hennes lägenhetshus, Hanna på stan med sin pojkvän och foton på Hannas arbetsplats. I rummet fanns också kartor där jag markerat ut vart Hanna har varit, kvitton som jag snott från platser jag förföljt Hanna på. Allt var välplanerat och alla sakerna var hela tiden förknippat till berättelserna som fanns i dagboken jag skrivit om Hanna. Att luras var otroligt roligt, min presentation blev otroligt lyckad och jag var väldigt nöjd med mitt framförande. Jag avslutade mitt projekt och min presentation med att berätta att jag egentligen bara hade träffat Hanna en gång. Lättade skratt spred sig i rummet och jag kände mig själv lättad över att ha återgått till mitt normala jag och att jag hade lämnat stalkern bakom mig.

Men varför gjorde jag då detta projektarbete? Jo, min utgångspunkt var kameran och Sophie Calle. Därefter kom mitt stora intresse för psykologi in i bilden, jag är väldigt intresserad av hur olika diagnoser och sjukdomar fungerar. Intresset för detta gjorde att jag fastnade för Sophie Calle och jag blev fundersam på hur en konstnär kan komma undan med ett sådant vågat ”på gränsen” arbete. Det är ju olagligt att stalka någon. Jag själv var inte bekväm med att efterhärma Sophie Calle, utan ville göra på mitt eget sätt. Att låtsas var en rimlig gräns för mig. Jag tog mina kunskaper om stalking och skapade en fiktiv person. Och allt gjorde jag för att utforska hur en stalker fungerar, varför dom gör det dom gör och försökte nånstans förstå varför dom är som dom är. Detta fick jag aldrig något svar på, men jag fick bakomliggande fakta till varför en person kan utveckla denna slags diagnos. Jag är också väldigt rädd för att inte vara en okej och normal människa och mitt projekt blev en utmaning att våga vara någon onormal konstig person som ingen förstår sig på. Jag fick där prova på att inte passa in, vilket jag som många andra försöker göra varje dag. Det blev också ett kreativt arbete då jag första gången på fem år fick framkalla negativ i mörkrum och kopiera bilder. Men det största egentliga svaret på varför jag började och avslutade detta projekt, var för att det var roligt att genomföra det. Jag trivdes med mitt arbete, det var lätt att prata om och lätt att skriva om. I jämförelse med tidigare arbeten där jag haft det svårt att formulera mig. 

Avslutningsvis, så får jag säga att mitt arbete utvecklade mig. Det fick igång mig, jag har blivit medlem i en fotoklubb och kommer mycket troligt att fortsätta med mitt fotograferande in i nästa projektarbete. Jag fick möjligheten att göra något som verkligen utmanade mig, speciellt som jag ser mig som en tämligen feg person som aldrig utsätter mig själv för något, så var det kanske nyttigt att göra något enligt mig extremt vågat och läskigt för en gång skull. Kunde jag göra någonting bättre? Ja säkert, fast i dagsläget vet jag inte riktigt vad. I det stora hela känner jag mig väldigt nöjd med mitt arbete och det känns avslutat.