Till opponent inför redovisning!

Min process började denna gången med att vara sjuk i några dagar och det visade sig bli en gestaltning full av olika sjukdomar av olika slag. Jag valde denna gången att ha OCD som en ingångspunkt. OCD-Obsessive Compulsive Disorder, innebär att du lider av antingen tvångstankar eller tvångshandlingar. Du kan ha både och men också antingen eller, vanligare är det förstnämnda. Jag själv har fått kämpa med tvångshandlingar som stör min vardag. 

Det är inget jag skäms över eller tycker är något jobbigt att tala om. Ändå är det väldigt få som vet om att jag lider av just dessa besvär. Jag har alltid hållit en distans till min omgivning inom skolan och bekanta. Mycket för att det är min ensak, men också för att det inte är något man säger till någon vid ett första möte "Hej jag heter Jennie och jag har OCD", låter som ett AA-möte. Däremot är det en annan sak för mig att jobba konstnärligt om detta, det känns inte lika utlämnande även om det kanske är det. 

Varje dag så går ungefär 80% av min vardag åt till att genomföra eller tänka på saker som min hjärna "fått för sig" att genomföra. OCD handlar om att dämpa ångest och oro genom att utföra vissa saker som får en att bli lugn. Det handlar också om ett kontrollbeteende för att ha koll på allt omkring sig som ger en trygghetskänsla. Men det finns också en medicinsk förklaring, forskare tror på en störning mellan nervbanorna och brist/överskott på ämnet seratonin som orsakar en obalans i nersystemet och ger fel signaler. 

Min uppgift var nu att jag skulle undersöka mina ”få för mig att göra” tvång och göra en gestaltning av det jag hittade. Det hela tog sin början med att jag ville göra något i ett fastare material än papper, jag ville få jobba mycket med händerna och kanske skulptera. Sökningen efter det rätta materialet tog fart och jag började rota efter elektronikskrot för att få tag i kretskort. Valet av kretskort gjorde jag för att jag tycker att dom ser ut mycket som små städer och jag kan se framför mig hur jag skulle röra mig i dessa städer. OCD kommer in här på det sättet att när jag rör mig i en stad eller när jag ska röra på mig över huvud taget så planerar jag alltid i förväg hur jag sätter fötterna och vart. Väldigt svårt att förklara, men det kan förklaras som att det är ett rörelsemönster som jag tvingas upprepa varje gång jag befinner mig på samma plats. Tvånget är såklart något jag inbillat mig att jag tvunget måste göra, men OCD är en sjukdom och man rår såklart inte för det. Det går oftast inte att få bort helt, men det går att tränas tillräckligt så man kan hantera impulserna att tvingas göra saker man själv känner att man tycker är jobbigt. Många lider stort av OCD, medans jag kan prata ganska brett om det och ha en stor självdistans till mina ”knäppa” handlingar och le åt mig själv. Då inte sagt att det aldrig är jobbigt, för det kan det såklart vara.

Ser ut som små städer.

Kretskort visade det sig var väldigt svårt att få tag i denna gången jämförbart med hur tur jag haft tidigare när jag velat ha tag i kretskort. Därför funderade jag på vad jag skulle göra istället. Det var en svår tankeprocess och jag funderade mycket och länge. Först kom jag på tanken att göra kuber som jag klär in i olika delar av hur min OCD är, men det blev svårt att genomföra då jag fick rådet av min handledare att inte göra någon färdig idé.

Jag hade tre olika saker i huvudet jag ville göra. Jag ville ha fram min OCD genom kretskort, jag ville ha fram min OCD på foton och jag ville ha fram min OCD på papper. Jag försökte med alla sätten för att undersöka de tre olika materialen och funderade på hur jag skulle kunna göra för att få fram det jag ville. Kretskorten gav mig aldrig riktigt det jag ville i detta samhanget. Jag tog då istället foton och jag tecknade på papper. Fotona skulle gestalta lite olika mönster jag följer i vardagen, såsom att jag diskar i en speciell ordning, att jag placerar saker i en ordning osv. Tog även några kort för att försöka få fram en förklaring för vad som kan vara ett mönster när jag rör mig i en stad också. Jag kom då fram till att det mesta i min OCD är mönster och siffror och siffror bildar också mönster och alla mönster är siffror. Det blev lika rörigt som det låter, men genom de bilder nedan försöker jag förklara hur jag menar. Jag ville gestalta OCD på papper också, så jag började med att skriva ner alla siffror på papper. En idé att ha ett helt rum av siffror dök upp och jag planerade att komma till skolan under julledigheten och inreda ett rum med siffror. Men där kom nästa sjukperiod och jag blev illa tvungen att låta bli. Hemma i min sjukdom bestämde jag mig för att trots alla snedsteg göra någonting. Siffror var det jag hade bestämt mig för att arbeta med så siffror fick det bli. Jag började då teckna utan att bestämma mig för hur siffrorna skulle ta form. I början blev det siffor i bakgrunden, sedan siffror som sipprar upp från en stad och sedan siffror som finns överallt på och omkring mig. Jag är full av siffror och mönster helt enkelt. I mellandagarna efter jul fick jag också halsfluss och det tog några dagar innan jag kunde fortsätta, oturen bara fortsatte. Och där befinner jag mig i min process just nu. Några dagar kvar är det fram till redovisning och jag har ju fortfarande lite tid kvar att förbereda och göra några saker som är kvar att göra.

   

Ett mönster som hela tiden repeteras på samma sätt.

Jag valde OCD som arbetspunkt eftersom det dels är ett spännande ämne, många vet vad det heter men inte vad det handlar om. Som ett exempel har jag sen barnsben sett folk som gör sig roliga med att tycka det är roligt att ”stöka till” om en person med OCD ställer ordning saker på ett bord. OCD har aldrig riktigt setts som något seriöst och allvarligt. Därför vill jag genom min gestaltning försöka hitta ett sätt att belysa en vardag för en person med OCD. Min målgrupp är egentligen alla, men genom att blogga om min gestaltning offentligt på internet får jag möjligheten att nå ut till fler än mina kurskamrater och lärare. Jag valde det också för att jag ville se om det fanns något mer än bara begreppet OCD. Vilket jag ovan egentligen har svarat på, eftersom jag kom fram till att det var mönster och siffror. Och dessa mönster och siffror har jag undersökt och försökt ta reda på mera om. Jag ville också se om det kunde ha en terepeutisk inverkan på mig själv att arbeta med mitt eget problem. Skulle det bli värre eller bättre att göra denna gestaltning? Nu i efterhand kan jag nog inte säga att det är någon större skillnad, utan gläds åt att det i alla fall känns hanterbart. Däremot kan jag säga att jag ser på min OCD med mer klara ögon och vet mera om vad det innehåller. Samtidigt kom jag fram till att det kanske var att ta sig lite vatten över huvudet och inser att det är ett projekt som egentligen kräver mer tid att genomföra. Jag har istället fått begränsa mitt tillvägagångssätt drastiskt än vad jag egentligen hade behövt. Men så får vi inte glömma att jag varit sjuk tre omgångar och inte haft energin att jobba alla dagar. Den missade tiden av sjukdommar har besvärat min process och jag funderar på vart jag hade varit om jag hade sluppit varit sjuk. Det kanske ordnar upp sig under de sista dagarna på gestaltningen innan redovisning. 

 Kokosbitar iordningställda efter en kokosboll.

Hittade den här!

Hittade en sida med massa tips om hur man sköter en stökig klass.
En del var användbart och jag ska referera eller citera av den i min essä, men tänkte att fler kanske skulle vara intresserade av tipsen som finns att hämta. :)

http://www.classroommanagement.se/

Siffror

Lite teckningar! (dock dåliga bilder)

Jag har försökt att inte tänka på vad det ska bli utan att istället tänka på att det ska innehålla siffror.

1. När jag rör mig i staden är det alltid siffror. Det är ena foten framför den andra, 12121212. Men även fönster, dörrar, staket, övergångsställen, stolpar som står i rad och mycket annat är siffror. Som finns där för att jag har OCD. Ständigt repeteras dom i huvudet på mig och ständigt går jag i ett specifikt mönster efter dom. Uträknat, planerat och ett system jag är tvungen att följa. 

2. Hemma på tapeten, på golvet, framför datorn, framför tvn är det siffror, dom repeteras hela tiden som ett mantra. 32323232 eller 34343434 eller 65656565. Obegripligt, oförklarigt och helt ologiskt. Min OCD gör mig också trött, vilket kan synas här. 

3. Det syns inte på mig att jag är full av siffror, men det är jag. 

4. Denna gjorde jag först. I bakgrunden är det siffror, väl utvalda då det är de siffror jag tycker mest om. Det är inte så mycket OCD över dessa siffror då dom inte hänger ihop med ovanstående siffror. Men det är en del av mitt jag och de siffror som finns med mig alltid.

Det finns inget varför att svara på när det gäller OCD. Det är oförklarligt och det går bara att svara: Jag vet inte, jag måste göra det för att det blir jobbigt annars.

Mitt i natten!

Ja, här skriver jag essä mitt i natten. Kan lika gärna blogga lite också och berätta om mitt eländiga liv av sjukdomar och stress.
Som jag skrev tidigare så vart jag sjuk en vecka och det var troligen influensan eller en ordentlig förkylning av nått slag. Som följdsjukdom fick jag naturligtvis halsfluss på nyårsmorgonen. Legat i feber och knappt kunnat prata eller svälja sen dess, hamnade nästan på sjukhus då jag inte fick i mig nånting på ett dygn. Tack gode medicintillverkare för värktabletter och antibiotika.

Däremot så känns det jobbigt och hemskt tråkigt att ha behövt ligga i sjuksängen under stora delar av gestaltningen och essäskrivandet. Känner på mig att det är mycket jag missar i min process och önskar jag kunde ha två veckor extra att arbeta på. MINST! Men som det är nu får jag antagligen acceptera min begränsning och försöka göra det jag kan för att ordna upp det hela.

Jag försöker få bukt på det här med siffror, som fortfarande ska ha med OCD att göra. Det är mycket svårt, oerhört svårt att inte planera ut färdiga resultat. Men jag försöker ju utmana mig själv. Får lida lite pin på kuppen. Svårt att vara en sån lättstressad individ som jag är när jag inte har den långa tiden på mig som jag kände att jag hade innan jag blev sjuk. Än så länge har jag försökt göra porträtt med siffror runt omkring sig som betyder mycket för mig. Och fortsatt med upprepningarna av siffror jag upplever varje dag. Undrar vart det här ska sluta!

Inte bloggat på länge. :/

Det råder kaos såhär i vintertid, väderomväxlingarna tenderar att alltid få mig sjuk med mitt dåliga immunförsvar. Efter en hel veckas hög feber och sedan avbrott av julen så har jag i alla fall försökt kämpa på så gott det går. Fler siffror har det varit, men influensan avbröt mina planer om att skaffa en nyckel till skulptursalen och jobba där under julledigheten. Därför har jag jobbat med siffror hemma.

Siffror är det jag jobbar med, efter handledningen så har jag fått höra att jag planerar för mycket och vet för mycket i förväg hur jag vill att gestaltningen ska se ut i slutet. Därför är det bara SIFFROR och inget annat jag jobbar med. Jag sitter med penna och papper och jobbar med siffror just nu. Något annat orkade jag inte när jag var sjuk.

Min essä då? Jag skriver om vikten av att barn/ungdomar med diagnoser behandlas och förstås på rätt sätt av pedagogerna i skolan. Min erfarenhet är att barn och ungdomar med särskilda behov inte tas på största allvar och jag märker gång på gång hur ett barn med diagnos får en "diagnos" stämpel på sig. Alla ska behandlas lika i ett klassrum, även de som behöver speciell hjälp. Ofta anställs det en särskild pedagog eller assistent enbart åt detta barn eller barnen i klassen, vilket alla i klassen brukar veta om. Hur ofta har man inte  hört fröken i klassen säga "Detta är Johan, han är här för att hjälpa Sebastian". Barn med diagnoser vill inte ses som något handikapp som är lite "mindre" begåvat i klassen. Det är därför viktigare att den extra assistenten presenteras som en av lärarna i klassrummet och inte Sebastians lärare. På mina praktiker har jag ofta haft intresset att fråga lärarna vad dom får för utbildning rörande specialpedagogik och får oftast svaret att ja, det var väll nån kvällskurs för nått år sedan. Det är inte acceptabelt och jag tycker det är dags för förändring. Alla pedagoger bör kunna hantera ett barn med extra behov minst lika mycket som en specialpedagog. Inte ensam naturligtvis, men bör ha bättre utbildning på det. Det är i alla fall min enskilda åsikt och baserar det på egna erfarenheter.

Min gestaltning handlar fortfarande om OCD, det är något som stört min koncentration genom skolåren och som har gjort att jag haft det svårt. Lärarna omkring mig har hellre låtit mig slippa uppgifter än hjälpt mig med uppgifter och jag har missat mycket viktigt. Jag har varit mindre delaktig och mindre viktig i klassrummet, vilket har fått mig extra noga med att själv bli en vettig lärare. Förbannad på hur dålig utbildning pedagogerna får i specialpedagogik och bitter på alla lärare som inte bryr sig tillräckligt vill jag sätta ner foten och säga att det får räcka.

Stressen är här igen.
Jag ville verkligen jobba på som en galning i skolans lokaler, men med träning, födelsedag, sjukgymnast, hälsa på föräldrarna och jobba som fotograf så har det bara funnits tid på kvällar, nätter och helger. Jag är i alla fall ganska i full gång och känner att jag måste göra det som driver mig framåt.

Har aldrig haft så mycket bollar i luften samtidigt i hela mitt liv känns det som. Med en kattunge, foton som tar timmar att redigera och eftersom jag ska gradera mig till nytt bälte i taekwon-do på måndag, har det inte varit annat än träna, redigera foton, jobba med gestaltningen, skriva på essän, äta mat, träna lite till och sedan sova de få timmar som finns kvar att sova innan jag måste upp och jobba vidare igen.

Känner åtminstone flera saker i mig som jag vill få gjort och det ska göras nu i natt innan jag ska sova. :)

Och här är exempel på vad jag gör.

Renova

Ja, jag har ringt till Renova i stan och frågat om jag kan få komma och hämta kretskort som jag senare vill använda till mitt arbete. Men svaret på Renova-företaget är: "Tyvärr, det går emot regler och lagar att hämta med så kort varsel, du måste säga till minst en vecka i förväg". Eftersom det bara är fyra veckor kvar så har jag inte tiden att vänta. Stressen börjar komma ikapp mig.

Därför får jag ta till andra strategier. På handledningen kom jag med en idé att sätta ut fötter på golvet för att skapa ett mönster i hur jag önskar röra mig. Jag planerar också att välja ut en person som ska gå i detta mönster och filma den personen. Sen tänker jag också jobba med siffror på olika sätt. Upprepningar och mönster som gestaltar hur min OCD rör sig i mitt huvud.

Jobbar, undersöker och hoppas på ett bra resultat jag kan bli nöjd med i alla fall.

(Försökte föra över en video här, men det funkade inte) :(