Inte bloggat på länge. :/

Det råder kaos såhär i vintertid, väderomväxlingarna tenderar att alltid få mig sjuk med mitt dåliga immunförsvar. Efter en hel veckas hög feber och sedan avbrott av julen så har jag i alla fall försökt kämpa på så gott det går. Fler siffror har det varit, men influensan avbröt mina planer om att skaffa en nyckel till skulptursalen och jobba där under julledigheten. Därför har jag jobbat med siffror hemma.

Siffror är det jag jobbar med, efter handledningen så har jag fått höra att jag planerar för mycket och vet för mycket i förväg hur jag vill att gestaltningen ska se ut i slutet. Därför är det bara SIFFROR och inget annat jag jobbar med. Jag sitter med penna och papper och jobbar med siffror just nu. Något annat orkade jag inte när jag var sjuk.

Min essä då? Jag skriver om vikten av att barn/ungdomar med diagnoser behandlas och förstås på rätt sätt av pedagogerna i skolan. Min erfarenhet är att barn och ungdomar med särskilda behov inte tas på största allvar och jag märker gång på gång hur ett barn med diagnos får en "diagnos" stämpel på sig. Alla ska behandlas lika i ett klassrum, även de som behöver speciell hjälp. Ofta anställs det en särskild pedagog eller assistent enbart åt detta barn eller barnen i klassen, vilket alla i klassen brukar veta om. Hur ofta har man inte  hört fröken i klassen säga "Detta är Johan, han är här för att hjälpa Sebastian". Barn med diagnoser vill inte ses som något handikapp som är lite "mindre" begåvat i klassen. Det är därför viktigare att den extra assistenten presenteras som en av lärarna i klassrummet och inte Sebastians lärare. På mina praktiker har jag ofta haft intresset att fråga lärarna vad dom får för utbildning rörande specialpedagogik och får oftast svaret att ja, det var väll nån kvällskurs för nått år sedan. Det är inte acceptabelt och jag tycker det är dags för förändring. Alla pedagoger bör kunna hantera ett barn med extra behov minst lika mycket som en specialpedagog. Inte ensam naturligtvis, men bör ha bättre utbildning på det. Det är i alla fall min enskilda åsikt och baserar det på egna erfarenheter.

Min gestaltning handlar fortfarande om OCD, det är något som stört min koncentration genom skolåren och som har gjort att jag haft det svårt. Lärarna omkring mig har hellre låtit mig slippa uppgifter än hjälpt mig med uppgifter och jag har missat mycket viktigt. Jag har varit mindre delaktig och mindre viktig i klassrummet, vilket har fått mig extra noga med att själv bli en vettig lärare. Förbannad på hur dålig utbildning pedagogerna får i specialpedagogik och bitter på alla lärare som inte bryr sig tillräckligt vill jag sätta ner foten och säga att det får räcka.

Stressen är här igen.
Jag ville verkligen jobba på som en galning i skolans lokaler, men med träning, födelsedag, sjukgymnast, hälsa på föräldrarna och jobba som fotograf så har det bara funnits tid på kvällar, nätter och helger. Jag är i alla fall ganska i full gång och känner att jag måste göra det som driver mig framåt.

Har aldrig haft så mycket bollar i luften samtidigt i hela mitt liv känns det som. Med en kattunge, foton som tar timmar att redigera och eftersom jag ska gradera mig till nytt bälte i taekwon-do på måndag, har det inte varit annat än träna, redigera foton, jobba med gestaltningen, skriva på essän, äta mat, träna lite till och sedan sova de få timmar som finns kvar att sova innan jag måste upp och jobba vidare igen.

Känner åtminstone flera saker i mig som jag vill få gjort och det ska göras nu i natt innan jag ska sova. :)

Och här är exempel på vad jag gör.

Renova

Ja, jag har ringt till Renova i stan och frågat om jag kan få komma och hämta kretskort som jag senare vill använda till mitt arbete. Men svaret på Renova-företaget är: "Tyvärr, det går emot regler och lagar att hämta med så kort varsel, du måste säga till minst en vecka i förväg". Eftersom det bara är fyra veckor kvar så har jag inte tiden att vänta. Stressen börjar komma ikapp mig.

Därför får jag ta till andra strategier. På handledningen kom jag med en idé att sätta ut fötter på golvet för att skapa ett mönster i hur jag önskar röra mig. Jag planerar också att välja ut en person som ska gå i detta mönster och filma den personen. Sen tänker jag också jobba med siffror på olika sätt. Upprepningar och mönster som gestaltar hur min OCD rör sig i mitt huvud.

Jobbar, undersöker och hoppas på ett bra resultat jag kan bli nöjd med i alla fall.

(Försökte föra över en video här, men det funkade inte) :(

OCD i olika skepnader

Ibland handlar det om att ställa allt i "ordning" på ett bord, ibland handlar det om att gå i ett specifikt mönster när man ska någonstans och ibland handlar det om att inte kunna sluta räkna vissa mönster av något slag. Jag brukar säga att mitt liv består av olika mönster, diskar jag, ställer jag allt i samma mönster, städar jag, städar jag i ett specifikt mönster, går jag till spårvagnen, går jag i ett specifikt mönster, sitter jag och äter ställer jag allt i ett specifikt mönster på bordet, osv.

Bilderna illustrerar några av många saker i vardagen som jag på något sätt ser som mönster. Hur jag ser det är svårt att förklara och hoppas bilderna kan tala för sig själva.

Ordning och reda

Kaos

Ordning

Obsessive-Compulsive-Disorder

Undvek du att gå på A-brunnar som liten? Har du gått tillbaka hem för att kolla så att kaffebryggaren är avslagen eller liknande saker som du känner att du blir orolig av om du inte utför dom?

Eftersom mitt liv inte består särskilt mycket av just fobier och jag kände att det inte blev intressant att genomföra ett gestaltningsprojekt som är för opersonligt så har jag valt att istället jobba kring OCD.

OCD-Obsessive Compulsive Disorder, innebär att du lider av antingen tvångstankar eller tvångshandlingar. Du kan ha både och men också antingen eller, vanligare är det förstnämnda. Jag själv har fått kämpa med tvångshandlingar som stör min vardag. 

Det är inget jag skäms över eller tycker är något jobbigt att tala om. Ändå är det väldigt få som vet om att jag lider av just dessa besvär. Jag har alltid hållit en distans till min omgivning inom skolan och bekanta. Mycket för att det är min ensak, men också för att det inte är något man säger till någon vid ett första möte "Hej jag heter Jennie och jag har OCD", låter som ett AA-möte. Däremot är det en annan sak för mig att jobba konstnärligt om detta, det känns inte lika utlämnande även om det kanske är det. 

Varje dag så går ungefär 80% av min vardag åt till att genomföra eller tänka på saker som min hjärna "fått för sig" att genomföra. OCD handlar om att dämpa ångest och oro genom att utföra vissa saker som får en att bli lugn. Det handlar också om ett kontrollbeteende för att ha koll på allt omkring sig som ger en trygghetskänsla. Men det finns också en medicinsk förklaring, forskare tror på en störning mellan nervbanorna och brist/överskott på ämnet seratonin som orsakar en obalans i nersystemet och ger fel signaler. 

Hur ska jag då göra ett gestaltningsarbete av detta? På något sätt vill jag plocka fram allt som finns i mitt huvud och sätta det på papper, denna gången tror jag att det inte bara blir foto, utan även andra material. Är sugen på att dra fram ett stort papper och börja pyssla mig fram till hur min hjärna ser ut, klistra fast saker, skriva, måla och allt vad jag kan komma på. Vi får se hur det blir, men kanske får användning av skolans målarsal denna gången i alla fall. :)

Nästa projekt

Nu är det hög tid att jag lägger in ett inlägg om nästa gestaltning.
Det har börjat med ganska mycket kaos denna gången eftersom jag är sjuk och inte har hunnit åstadkomma mer än att sitta hemma vid datorn.
Mestadels av tiden har jag inte vetat alls vad jag ska göra, men jag tror mig ha en ingång med hur jag ska börja.
Idén kom samma dag som introduktionen till mitt arbete, då jag tänkte att jag fortfarande ville gå in på psykologi och välja ett ämne där. Denna gången är min idé fobier. Jag vill fotografera olika fobier. Mer än så vet jag inte ännu. Jag har börjat läsa om olika fobier som finns och kom på mig själv med att tycka att de mest ovanliga fobierna är roligast att läsa om. Därför är det där jag börjar.

Imorgon ska vi ha handledning i skolan och jag kommer stanna hemma sjuk. Hoppas mitt arbete inte blir allt för lidande av alla höstsjukdomar som härjar nu. :(

Och nu, en länk:

http://phobialist.com/

AVSLUTANDE INLÄGG

VAD-HUR-VARFÖR

Under projektet i Frölunda så smygfotade jag människor som gick runt på stan. När vi var färdiga med Frölunda så funderade jag mycket över hur jag skulle gå vidare med mitt projekt och undrade hur Frölunda kunde leda vidare till något annat, det enda jag visste var att jag ville utmana mig själv och göra något mer vågat än jag hade gjort tidigare. Det var med en stor förvirring som jag kastade mig in i den första tanken som dök upp. Konstnären Sophie Calle dök upp från ingenstans i mina tankar och jag kopplade samman mitt smygfotande med hennes stalkande. Jag kände på en gång att detta ska jag göra. Det var minst sagt en utmaning och jag visste inte om jag vågade, eller vad jag vågade göra. Under de två första veckorna så följde jag efter folk utan kamera på stan, det rörde sig om max tjugo minuter förföljande. Jag dokumenterade hela tiden om vad dessa människor gjorde. I handleningsgruppen och med min lärare så beskrev jag hur läskig och till och med äcklig jag kände mig som förföljde folk. Då det ändå inte kändes riktigt intressant att förfölja människor under tjugo minuter, ville jag utveckla mitt projektarbete och få min gestaltning att gå vidare till ett annat plan. Under handledningen med mina klasskamrater och min lärare fick jag förslag på att förfölja under en längre tid, en hel dag eller till och med ännu längre. Men då det inte riktigt kändes okej för mig att förfölja, ja, stalka någon på det sättet så blev det att jag funderade mycket på vad jag kunde göra istället. Jag ville våga, men ändå inte gå över gränsen. Jag ville utmana, men ändå inte göra något som kändes obehagligt. Jag hade nu gått och förföljt folk under två veckor och inte riktigt vetat vad jag höll på med. Jag var förvirrad, uttråkad och ville hitta på något nytt samtidigt som jag ville fortsätta på samma ämne. Jag funderade kring varför jag ens hade börjat förfölja folk och kom fram till att det var för att jag tyckte att det en rolig idé och för att detta var något jag aldrig någonsin annars hade kunnat komma på att göra om det inte var för att någon konstnär jag hade läst om hade gjort det förut. En mer utvecklad bakomliggande orsak kom jag fram till först senare.

Jag bestämde mig för att lämna förföljandet åt sidan och göra något som kändes mer bekvämt att göra. Eftersom stalking var mitt huvudsakliga ämne så var det där jag fortsatte. I handledningsgruppen utgav jag att jag hade valt en person att stalka, denna person kallade jag senare för Hanna. Hanna förföljde jag aldrig på riktigt, men då jag hade bestämt mig för att min utmaning skulle vara att ses som en vidrig människa utifrån så berättade jag aldrig för mina klasskamrater och lärare vad som var sant och inte sant i det jag berättade om Hanna. Läraren började till och med hälsa på mig med ”Tjenare stalkern, hur går det?” och mina klasskamrater gav mig frågor som ”Stalkar du idag?”, speciellt om jag hade kameran hängandes på magen. Jag tror mig ha märkt en liten tveksamhet i mina klasskamrats röster och funderade mycket på om dom tyckte jag var galen eller om dom tyckte att det var ett intressant och spännande projekt jag höll på med. Projektet blev väldigt personligt, samtidigt som det inte alls handlade om mig.

Jag började fundera omkring hur jag ville presentera mitt projekt under de sista veckorna. Tanken att skriva ner allt som jag hittade på om Hanna slog mig och jag köpte en skrivbok och en penna enbart till detta. Under resten av projekttiden så skrev jag ner i dagbok allt jag kunde komma på om Hanna och hur jag som stalker hade förföljt henne och succesivt blev mer och mer besatt. Först hade jag tanken att jag skulle fotografera och klistra in i boken om Hanna, men efter ett handledningsmöte så gav en av mina klasskamrater mig idén om att göra en installation. Jag valde genast ett rum som min lärare rekommenderade och som jag genast blev kär i. Det var det perfekta rummet att ha min installation i, lite mörkt, slitna väggar och ett takfönster. Det perfekta rummet för denna stalker att ha sin hemliga gömma. Jag såg genast framför mig hur rummet skulle se ut när jag var klar. Rummet inredde jag inspirerat av hur jag många gånger sett gärningsmännen hänga upp bilder på väggarna i filmer. Det blev en crimescene. Tanken var att det skulle vara ett obehagligt rum, hade jag tur så skulle betraktaren känna sig malplacerad och få en känsla av att dom tagit någon på bar gärning. Fotografierna tog jag analogt och framkallade själv i mörkrum. Det blev första gången jag framkallade på fem år och det var härligt att börja med det igen. Jag spenderade inte så mycket tid i mitt rum, men eftersom det var mycket att göra utanför rummet innan jag kunde bli klar så var det nödvändigt. Vem som helst kunde gå in i rummet och se hur det utvecklades under den sista veckan och det kändes lite läskigt då jag inte visste hur andra skulle reagera, men jag antar att jag får se det som utmaning det med. 

Min presentation kommer vi till sen. Först hade jag inte en aning om hur jag ville att min presentation skulle bli genomförd. Jag hade två val att välja mellan, antingen en ”ta daa, detta har jag gjort”, alltså bara låta rummet stå för sig själv, eller också kunde jag vara stalkern i min presentation och presentera Hanna. Det sistnämnda var egentligen för mig det självklara alternativet. Att vara denna vidriga människa, personligheten, rollen som jag hade skapat så noggrannt, var ju egentligen det jag som var min absoluta utmaning. Jag behövde göra mitt arbete fullt ut, gå hela linan ut. Jag var väldigt nervös och rädd över hur mina klasskamrater och lärare skulle reagera när jag står där framme och spelar min teater. Men när jag väl var där framme och presenterade mitt arbete, såg allas förvirrade lite lätt skärrade blickar på mig och omkring i rummet så kunde jag inte annat än flina inombords för att det var så otroligt roligt att spela denna person. Jag visade alla foton som var på bland annat Hanna, hennes ytterdörr, hennes lägenhetshus, Hanna på stan med sin pojkvän och foton på Hannas arbetsplats. I rummet fanns också kartor där jag markerat ut vart Hanna har varit, kvitton som jag snott från platser jag förföljt Hanna på. Allt var välplanerat och alla sakerna var hela tiden förknippat till berättelserna som fanns i dagboken jag skrivit om Hanna. Att luras var otroligt roligt, min presentation blev otroligt lyckad och jag var väldigt nöjd med mitt framförande. Jag avslutade mitt projekt och min presentation med att berätta att jag egentligen bara hade träffat Hanna en gång. Lättade skratt spred sig i rummet och jag kände mig själv lättad över att ha återgått till mitt normala jag och att jag hade lämnat stalkern bakom mig.

Men varför gjorde jag då detta projektarbete? Jo, min utgångspunkt var kameran och Sophie Calle. Därefter kom mitt stora intresse för psykologi in i bilden, jag är väldigt intresserad av hur olika diagnoser och sjukdomar fungerar. Intresset för detta gjorde att jag fastnade för Sophie Calle och jag blev fundersam på hur en konstnär kan komma undan med ett sådant vågat ”på gränsen” arbete. Det är ju olagligt att stalka någon. Jag själv var inte bekväm med att efterhärma Sophie Calle, utan ville göra på mitt eget sätt. Att låtsas var en rimlig gräns för mig. Jag tog mina kunskaper om stalking och skapade en fiktiv person. Och allt gjorde jag för att utforska hur en stalker fungerar, varför dom gör det dom gör och försökte nånstans förstå varför dom är som dom är. Detta fick jag aldrig något svar på, men jag fick bakomliggande fakta till varför en person kan utveckla denna slags diagnos. Jag är också väldigt rädd för att inte vara en okej och normal människa och mitt projekt blev en utmaning att våga vara någon onormal konstig person som ingen förstår sig på. Jag fick där prova på att inte passa in, vilket jag som många andra försöker göra varje dag. Det blev också ett kreativt arbete då jag första gången på fem år fick framkalla negativ i mörkrum och kopiera bilder. Men det största egentliga svaret på varför jag började och avslutade detta projekt, var för att det var roligt att genomföra det. Jag trivdes med mitt arbete, det var lätt att prata om och lätt att skriva om. I jämförelse med tidigare arbeten där jag haft det svårt att formulera mig. 

Avslutningsvis, så får jag säga att mitt arbete utvecklade mig. Det fick igång mig, jag har blivit medlem i en fotoklubb och kommer mycket troligt att fortsätta med mitt fotograferande in i nästa projektarbete. Jag fick möjligheten att göra något som verkligen utmanade mig, speciellt som jag ser mig som en tämligen feg person som aldrig utsätter mig själv för något, så var det kanske nyttigt att göra något enligt mig extremt vågat och läskigt för en gång skull. Kunde jag göra någonting bättre? Ja säkert, fast i dagsläget vet jag inte riktigt vad. I det stora hela känner jag mig väldigt nöjd med mitt arbete och det känns avslutat. 

Sluttampen

Nu närmar det sig slutet.
Imorgon kommer domedagen. :S
Det har varit stressigt må jag lova, dessutom kramade jag en kompis igår som fick vinterkräksjukan idag.
Har jag otur så ligger jag i pesten imorgon och inte kommer iväg till min viktiga dag i skolan. :(
Orolig till tusen är jag.

Min installation är nästan färdig, tanken är att sätta upp det sista på väggarna imorgon förmiddag innan redovisningen. Jag har stressat hela veckan med att få allt färdigt. Bara varit i skolan några få gånger då största tiden gick åt att vara i mörkrummet och annat relevant för min installation. Jag är jättenervös inför morgondagen och hela jag skriker av att det kommer gå åt skogen. Hoppas dock att det går åt det motsatta hållet.

Framkallar

Idag ska jag framkalla foto på det hederliga gamla sättet bland giftiga kemikalier och röda lampor.
Började igår med att framkalla och har inte haft tid att inreda min installation, men jag har valt rum uppe på vinden, det har börjat komma upp saker på väggarna och snart snart är fotona på plats och jag kan sätta fart på allvar innan helgen. Har också haft många problem med min gestaltning, till exempel så visade det sig att mörkrummet var tvunget att bokas i förtid och jag fick skjuta upp det två gånger, sedan blev det översvämning på grund av att blev läckage i fotobadet igår kväll och därför fick avsluta mitt framkallande tidigare på kvällen än vad det var tänkt. Idag måste jag hinna klart.
Imorgon ska jag också på redovisningshandledning, jag hoppas det kommer gå bra. Stressen är stor och jag stressar nästan så fort att jag tvättar händerna samtidigt som jag torkar dom. Allt går i slow motion samtidigt som tiden är snabbare än jag hinner blinka. Jag har massor att göra, samtidigt som jag märker att det snart inte finns mer att göra. Men då hittar jag hela tiden mer att göra. Gaaah, denna stressprocess!

Projektbeskrivning.

Blev ombedd att förklara lite närmare om mitt projekt. Det jag gör är helt enkelt att jag har skapat en person som blir besatt av en annan person, som jag valt kalla för Hanna och bestämmer sig för att stalka henne. Jag för dagbok över vad som händer under de här dagarna, samlar på mig objekt som på något sätt rör Hanna. Det kan vara allt ifrån kvitton som stalkern snott från platser där hon varit, till fotografier som stalkern smygfotat och sedan framkallat. Jag spelar ju då denna stalker och dokumenterar vad jag och Hanna gör tillsammans i form av en dagbok. Vad som är sant i denna dagbok har jag valt ska vara suddigt och betraktaren får ej veta hur verklig denna historia verkligen är. Min tanke är sen att det ska resultera i en installation som tar form av ett rum, där jag iscensätter stalkerns sjuka besatthet av Hanna. 

Min inspiration till detta projekt kommer till stor del utav Sophie Calle som gör något liknande då hon följer efter en man till Venedig. Hon har också gjort åt andra håller då hennes mamma anlitar en detektiv som ska följa efter henne. Hennes arbete brukar oftast vara just i form av dokumentationer och fotografier, som jag blivit inspirerad av. 

Personligen så tycker jag att människan och psykologin är intressant. Då mitt arbete blir en slags undersökning in i denna stalkers personlighet så kopplar jag det också till mitt intresse av psykologi. Teater har också varit en stor del av mitt liv och att "spela" denna personen, fast mer live, är också ett sätt att utmana mina gränser för hur jag kan och vågar spela min teater. 

Huvudsakligen så kommer min redovisning ändå kopplas till min installation. Även om mitt arbete är väldigt personligt och handlar mycket om vad som sker inne i mig. Så är det ändå min installation som kommer vara det jag väljer att visa upp. Fast jag har inte riktigt valt hur detta ska redovisas än i och för sig. Tanken är att detta rum där min installation kommer ta plats, ska vara obehaglig och även fylla åskådarna av obehag. Det ska vara lite som att besöka en brottsplats, stalkerns hemliga gömma.

Min resa i mitt projektarbete hittills har delvis varit roande, lite konstigt och jag har känt mig riktigt äcklig när jag tänker på att det faktiskt finns stalkers på riktigt. Men att sitta och skriva, dokumentera, samla på sig olika objekt och en massa annat har varit roligt och intressant. Fotografera har också varit roligt, främst då jag älskar att fotografera och just smygfota, ja det är ju något jag är bekant och bekväm med sen innan. Men också just att sätta sig in i en sjuk människas personlighet har nog varit det mest intressanta. Det är med skräckblandad förtjusning jag gör detta projekt. Jag är långt ifrån färdig, men det känns som att den tiden som varit ändå lett mig en bra bit på vägen. I början hade jag ingen aning om att jag skulle välja Hanna och bara arbeta kring Hanna. Jag visste heller inte att jag skulle börja arbeta med en installation.

Imorgon är det måndag, en vecka kvar, dags att sätta fart.

A beginners guide to stalking!

Här har ni en länk, den beskriver exakt hur man ska göra när man stalkar någon.

http://www.adammaxwell.com/short-stories-flash-fiction/a-beginners-guide-to-stalking/

En roll!

Sophie Calle är en konstnär som jag inspirerats av i mitt gestaltningsprojekt. Hon stalkade en man en längre tid. Tidagare har jag ju smygfotat människor på stan och fått riktigt bra bilder, men då har bilderna varit opersonliga. Nu bestämde jag mig för att testa på hur det är att följa efter någon, vilket jag nu har provat under två veckor.

Hittills känner jag mig riktigt creepy och är nästan lite äcklad över att ha iklätt mig denna rollen. Detta är ju inte jag, ja normalt sett då. Jag följer ju faktiskt efter folk på stan och tar reda på saker i deras liv. Ingen har varit medveten om mig ännu, men jag är alltid lite rädd att bli upptäckt.
Upptäcka saker OM dessa människor gör jag också.

Men hur jag ska få allt förföljande till samlade objekt har jag klurat mycket på. Denna veckan har jag börjat föra dagbok över dessa människor, jag framför dom som mina 'kompisar'. Det är lite som att spela en teater där jag iklär mig en roll. I min dagbok skriver jag ner vad mina 'kompisar' och jag gör. Det är lite roligt att låtsas vara en creepy person, samtidigt spännande att upptäcka saker som jag inte först trodde om den personen. Till exempel var det en liten kvinna som jag trodde kunde vara miljöaktivist och vegetarian, men det slutade med att hon skulle köpa extra god korv på saluhallen. En manlig väktare kollade runt på kvinnokläder.

Jag har också provat att fotografera lite. Hittils har jag fotograferat med mobiltelefonen, då den är svårare att upptäcka än min stora systemkamera. Funderar på att göra en dagbok med text och foton.

Jag har också funderat på att föra dagbok med hjälp av en diktafon, men det får bli om jag hittar någon som inte kostar allt för mycket.

Ja, det var nog det jag hade att skriva om den här veckan. Just det, jag kollade på en film också. En komedifilm om en lagom galen tjej som efter första dejten börjat stalka killen. 'What about Steve' tror jag den hette.

Jag är verkligen inte bra på att blogga. Försöker i alla fall.

Gestaltningsprojekt.

Vi har nu avslutat projektet Frölunda och ska utifrån dom två veckorna ha kommit på en ingångspunkt i ett 4 veckors gestaltningsprojekt.

Under två veckor så har jag varit i Frölunda och fotograferat människor i smyg. Fotografi är en väldigt personlig del av mig själv och människor är det motiv jag oftast väljer att fotografera. Kameran är alltid med mig även när jag inte befinner mig i Frölunda. Därför föll det sig ganska naturligt att få en bild av Frölunda genom kameran.

Jag blev inspirerad av att smygfota folk och funderade lite på hur jag ska gå tillväga. Min idé är att utforska människor lite mer och vad dom gör. Därför blir min ingångspunkt att följa efter folk på stan. Jag hade inte tänkt att 'stalka' folk, det får ni inte tro. Men jag ser det som en utmaning att följa efter och se vad vanligt folk gör på stan. Det är spännande, det är läskigt, känner mig nästan lite 'creepy' och det är något jag aldrig annars skulle få för mig att göra. Därför tycker jag det är spännande att prova på att göra det.

Det kanske bara är något jag just provar på att göra. Det är som sagt en ingångspunkt som mycket väl kan bli något annat. Speciellt som detta är något jag känner är lite läskigt och vågat. Kameran är också något som jag funderar på att lägga på is. Speciellt då det kanske kan vara lite för vågat att lägga upp information om personerna kopplat till en bild. Jag vill inte att dessa människor jag går efter ska kunna upptäcka vad jag 'utsatt' dom för. Därför ställer jag mig etiska funderingar till min ingångspunkt. Är det verkligen ett så klokt projekt? Är det värt risken att bli upptäckt?

Men det är definitivt värt att prova på. Sen är det ju jag själv som sätter gränserna för vad jag vågar och inte vågar. Jag anser också att det är jag själv som väljer om det ska läggas upp på nätet eller inte. Kan ju alltid välja att bara prata om vad jag gör på min blogg och inte publicera några bilder.

Å andra sidan är jag intresserad av appropriering, som är att ta ett objekt och sätta det i ett annat sammanhang (ungefärlig förklaring). Vilket jag blev intresserad av när jag i fredags tog ett spontant fotografi på en dam med en speciell frisyr. Det kopplade jag direkt till Erwin Olaf som jag tidigare pratade om i min uppsats till Beatrice. Då han också har fotograferat en dam i samma frisyr och till och med liknande posé. Bilden jag tog är den i inlägget nedanför.
Erwin Olafs bild kan ni se på denna länken.
http://www.erwinolaf.com/#/portfolio/grief,_2007/gallery/grief,_grace_portrait556/

Ja, så jag har väll egentligen två ingångspunkter då ja. Får se vart det här kan sluta.

Onsdag

Idag åkte jag ut till Frölunda trots sjukdom.

Höll mig inomhus för att ta det lite lugnt, men ändå va på plats.

Därför gick jag runt inne i köpcentrumet och tittade på folk. Fotograferade lite också, men det kändes inte så 'riskfritt' att fotografera idag. Vill inte att folk ska bli sura eller så på mig, därför fotograferar jag när det känns tryggt. Men jag såg många människor idag.

En tjej satt och grät, hennes mamma? satt bredvid och höll i nånting från apoteket, hon läste bipacksedeln. Fick att fundera på vad som hade hänt? Och om det hade något samband med vad 'mamman' höll i handen. Vet ju inte om det var hennes mamma förstås. Jag ville fota och kunna titta tillbaka på ögonblicket, fast etiskt sett så kunde jag ju inte. 

Jag satte mig sedan på Expresso House och beställde en varm choklad utan marshmallows och en chicken 'nånting' bagel. Jag fick en creme cheese bagel och en varm choklad med marshmallows. Min bagel fick jag i alla fall bytt ut, dessvärre var den nya inte så god. Försökte fota lite folk som satt och fikade, men det var svårt då jag lätt kunde bli upptäckt. Därför tog jag upp mitt skrivblock och skrev lite istället. 

Jag var i Frölunda tills det hade blivit mörkt. När jag skulle hem fotograferade jag lite människor som väntade, gick på och gick av spårvagnen. Sen åkte jag hem. 

Tankar om den här dagen. Det var skönt att vara för mig själv för en stund. Det är inte ofta jag sätter mig på ett fik ensam, eller går runt i ett köpcentrum och bara tittar på människor. Lite annorlunda att bara observera och inte interagera. Fast det kanske man gör bara av att vara där? Nä, jag vet inte.

Jag kommer lägga upp bilder senare. Är ju en sån där som bara lägger upp bilder som är redigerade.

Tisdag

Idag ligger jag hemma. Feber, förkylning.

Är det bättre imorgon så kanske jag orkar mig ut att fotografera lite i Frölunda. 

Såg att jag hade missat mötet i måndags också. :/

Får bli bättre med att kolla på Gul efter information kanske.

Har ju inte varit hemma så mycket i helgen och glömt att kolla.

Får ägna dagen åt att försöka planera vad jag vill göra i Frölunda när jag är frisk igen.
Funderar på om det är dags att söka lite handledning igen.
Men kameran ska med och fler foton lär det absolut bli.

Jag tycker om att fotografera människor och att fotografera människor när dom inte vet om det, eller inte är beredda är det bästa. Det blir naturligare. Människor tenderar att bli så stela på fotografier annars.

Måndag

Idag regnade det och det regnade mycket.
Jag fick till lite bilder idag, inte alla är i Frölunda utan även när jag är på väg mot spårvagnen inne i stan. Jag fotograferade folk i regnet, de flesta blev suddiga då jag använde ett 135mm objektiv utan autofokus. Vet inte alls vad jag gör i Frölunda? Men så länge jag har kameran blir jag inte uttråkad i alla fall.

Jag kom även på en sak idag. Det handlar om konst. Varför måste konst innehålla något specifikt budskap hela tiden? När jag visar upp en tavla, ett fotografi eller något annat så får jag frågan: vad vill du säga med det här? Men om jag inte vill säga något då? Utan bara låta mitt verk vara det det är. Något jag skapat. Om jag inte vill säga något specifikt med det jag gör. Får det lov att vara utan budskap?

Fredag

Med kameran i handen så tog jag mig en foto-runda. 

Blev några bra foton. 

Men huvudvärken gjorde att jag inte orkade så länge.

Torsdag

Ja, jag hade såklart glömt att ladda kameran.

Men jag fick med mig kaffe, ett par mackor och en bok.

Tog en buss ut till Frölunda sen eftermiddag, satte mig på ett lagom torrt ställe och existerade med min bok och min matsäck ett tag. 

Rätt kallt var det däremot och jag frös ganska snart. 

Några direkta tankar om Frölunda hann inte dyka upp denna dagen.

Men jag fick en lugn stund för mig själv. 

Buss 91

Vi har ett nytt projekt på gång. Vi ska vara i Frölunda, bara vara och se vad som händer, vad för frågor vi får när vi befinner oss på plats. Vi ska inte riktigt veta vad vi håller på med, osv.

Jag vet verkligen inte vad jag håller på med. Kameran är med, jag smygfotar människor rätt mycket. Idag åkte jag buss 91 med två av mina klasskamrater, dom stickade och jag fotograferade. Bilder kommer jag lägga upp i detta inlägget senare när jag hunnit redigera dom.

Sommarkurs

Litet smakprov på vad jag sysslar med under sommaren. :)

Jag fotograferar olika tidsepoker med inslag av nutid. Från ovan ser vi min systerdotter i vilda western, jag som grottmänniska med gevär och jag i 1800-tal med iphone. Mitt projekt är inte färdigt ännu, bilderna inte färdigredigerade, men ville ändå bidra med några bilder. Självporträtt är intressant även i foto. 

SLUTINLÄGG

VAD - HUR - VARFÖR

Temat på gestaltningen var konflikt och utgångsläget var en egengjord serie som innehöll en konflikt från en lärandesituation från vår VFU. Vilket jag också började med. Först försökte jag göra en egen tecknad serie som innehöll samma stil som i min serie, fast ändrad. Där en elev försöker skulptera, men leran upptäcker att eleven ska börja slå med en hammare och blir rädd. Den skulle ha slutat med att leran äter upp eleven. Jag undersökte materialet och att teckna på det gamla viset för hand. Men insåg ganska snart att det var alldeles för långsökt att genomföra, kramp i handen och hade inget ljusbord. Då jag var förkyld i feber kunde jag heller inte sitta vid skolans ljusbord, alltså tröttnade jag.

Jag släppte tanken på serien och funderade istället på hur jag skulle gå vidare. Då jag fortfarande var inspirerad av filmerna vi hade sett på introduktionen till vårt gestaltningsarbete och var väldigt fast i att göra just en film, var det där jag fortsatte. Mitt arbete gick vidare till att göra en film om dom små konflikterna i en hemmiljö. Jag riktade in mig väldigt mycket på ett hur ett samboförhållande leder till gräl om dom minsta sakerna. Exempel: Vem var det som stängde tandkrämstuben sist? Skulle inte du diska? När ska du nånsin lära dig? Och så vidare. Detta var en konflikt jag vet att alla kan känna igen sig i och som är relevant i både min och många andras vardag. Därför utrustade jag mig med en kamera och åkte till mina föräldrar i Uddevalla, där beklädde jag dom med var sin brun papperspåse över huvudet och filmade dom i vardagliga situationer. Varför bruna påsar? Delvis för att behålla mina föräldrar anonyma, men också för att det blev en slags förstärkt bild av hur jag såg konflikten mellan två personer. Med huvudet i en påse har man det svårare att konversera med varandra, man är fumligare och har det svårare att göra saker. Jag ser det också som att man känner sig lite kvävd i en påse, kanske kvävd av den andre? Den bruna färgen på påsen är för mig en negativ färg och jag kände att den var rätt. Till filmen satte jag elektroniska ljudklipp, där jag upplevde mycket spänning och negativa vibbar. Då min film kanske i sig inte var en så tydlig bild om att detta är en konflikt, så tycker jag att det förstärktes av ljudet jag la dit.

När då filmen var färdig, hade jag ju fortfarande flera veckor kvar att gestalta. Jag kände att mitt filmskapande var färdigt och ville istället gå vidare med någonting annat. Jag valde att måla och jag skulle måla känslor som jag känner vid en konflikt. Det förfall sig just då att jag själv hamnade i en konflikt som också var väldigt tvåsam i förhållande till en annan människa. Jag började måla då jag var väldigt arg, jag gick på min inre känsla och färgerna blev till av ett spontant infall. Jag målade utan att tänka och det fick bli vad det ville bli på duken. Jag fortsatte måla som på löpande band och producerade nio tavlor som blev till under min process genom min egna privata konflikt. Under tiden läste jag också på om gruppsykologi och tvåsamheten, en dyad fungerar. Då jag fann detta relevant i min egna konflikt. Vad jag målade, finner ni nedan i tidigare inlägg. Jag känner själv att jag massproducerade tavlor på ett sätt som aldrig tidigare fungerat för mig. Och det var att inte bry sig om vad som blir på duken, utan bara måla. Det blev också ett undersökande projekt där jag släppte allt och slutade vara så perfekt. Att sedan visa upp dessa tavlor blev en prövning, det kändes jobbigt att visa upp det som var mina känslor och samtidigt inte så vackert och fint som mina tavlor annars brukar vara. Speciellt då jag i grunden är en porträttmålare och helst försöker få det så porträttlikt som möjligt. Mina tavlor blev självporträtt, men dom gestaltade inget annat än abstrakt i någon annans ögon.
Jag valde att ha med fem tavlor i min redovisning. Dessa placerade jag i en specifikt ordning efter varandra. De första två tavlorna såg inte ut att höra hemma bland de andra tre, men valde att ha dom med för att kunna peka på vart jag hade varit i min ilska och förtvivlan i början av min konflikt. Man ser sedan att det med tiden i tavlorna lugnar ner sig och blir mer och mer harmoniska till tidigare tavlor. De tre sista tavlorna passade mer tillsammans och hade ett samband. Dessa är också lite mer finare och noggrannare i sitt måleri, vilket jag var mer nöjd över. Därför blev det ännu mer relevant för mig att ha med de två första tavlorna som innehöll kaos och en slags fulhet. Då det blev en prövning att faktiskt våga visa upp det som inte var perfekt.

Jag är nu nöjd med mitt gestaltningsarbete och känner att processen kommer fortsätta i all oändlighet. Min konflikt är ännu inte över och jag har mer som vill hamna på duken. Mitt slutgiltiga resultat är inte över. Kommer den någonsin att bli det?

Förtydliga

Vill förtydliga att inlägget nedan inte är den slutgiltiga reflektionen om VAD-HUR-VARFÖR!
Den kommer att finnas på bloggen lagom till den 1 juni på fredag.

Sammanställning

Ja, då var åtta tavlor färdiga. Mitt mål var egentligen att ha tio tavlor, men nu får det vara nog.

Vad har jag då åstadkommit?
Jag har gjort en film om konflikterna som sker i en hemmiljö. Där jag hade bruna påsar över huvudet på mina föräldrar och filmade dom i vardagliga situationer. Denna gjorde jag sedan svartvit och la upp på bloggen.
Mitt filmprojekt kändes därefter färdigt och jag lämnade filmen åt sidan för att sedan gå över till måleri.
Vad målade jag? Jag målade känslor, speciellt då jag förföljdes av konflikter privat. Då mina egna konflikter just hade sin start med vardagliga konflikter som tandkrämstuben och vem som ska diska, fann jag det intressant att följa min egna konflikt och hur den urartade sig i måleri. Jag målade alltså känslor och penseln fick vandra utan tanke.

Om vi går till första tavlan. 

Här var jag (som det antagligen syns) väldigt arg när jag målade. 

Allt var bara ett enda stort virrvarr som sög mig inåt i detta obehagliga. 

Så går vi till den andra tavlan.

Den röda färgen målade jag när jag bara såg rött av ilska. 

Men sen gick jag tillbaka till tavlan lite senare då jag hade lugnat ner mig. 

Fortfarande väldigt rörigt, men det börjar hända nånting. 

Tavla 3.

Denna tavlan gjorde jag färdigt idag, men i början såg den ut så här.

Här börjar det komma in former i bilden.

I kaoset söker jag lugnet och lugnet söker efter kaoset.

I konflikten fanns det ändå något stabilt att stå på, vilket dessa former symboliserar.

Tavla 4.

Det blir lugnare.

Tavla 5.

Känslorna svajade väldigt mycket och bytte färg hela tiden.

Ena stunden var jag arg, andra stunden var jag ledsen.

Tavla 6. 

Fler färger, fast här är dom inne i det stabila och inte ute i det virriga.

Tavla 7.

Rosa och lila.

Jag var faktiskt rätt glad när jag målade denna. 

Tavla 8.

Ljusa färger och väldigt många stabila fyrkanter att stå på.

Tycker det är intressant att se utvecklingen från första tavlan till sista tavlan. 

Speciellt då jag faktiskt målat dom under en större konflikt. 

Mitt gestaltningsarbete handlar om konflikt i en tvåsamhet. Mina tavlor beskriver känslan av att gå igenom det värsta i en vanlig hemmiljö, det vill säga separation med den andra. Det är konflikt alla kan förstå sig på, den är begriplig. Även om min film inte liknar mina tavlor, har de ändå ett samband. Min film visar själva hemmiljön, där allt sker. Det syns inte utanpå, men det känns inuti. Det är själva utvecklingen av konflikten mellan två individer som min film gestaltar.